Stimulerade könsorgan och transcendens för arbetslösa - Bruce Springsteen omvärderad

Se Bruce Springsteen live - moi?! Högst otroligt - fråga vem som helst som känner mig. När Born in the USA släpptes personifierade Springsteen det jag hatade med 80-talet: arenarockformatet, in-your-face-kommersialismen, anthem-refränger, ljudbilden. När man dessutom något tidigare upplevt TV-sändningarna av OS i Los Angeles 1984, mitt under de aggressivt flaggviftande Reagan-åren, var det lätt att reagera med ryggmärgen vid blotta åsynen av plattan Born in the USA. Inte så insiktsfullt, men så var det. Men nu har det gått nästan tre decennier. Obama är president, Springsteen och Pete Seeger sjöng när han svors in (första gången), Springsteen har stöttat Obama hela tiden och har dessutom givit sig själv lite cred i mina ögon genom referenser till Vredens druvor och det folkarv Pete Seeger arbetat med i hela sitt långa liv (fast med vilket resultat kan man ju diskutera). Visst, han är fortfarande en mångmiljonär som utger sig för att vara arbetargrabb, men han för sig åtminstone med mer värdighet nu än förr. An elder statesman of American storytelling in music. Så - 11 maj 2013 - dags för lite rock-allmänbildning. Dags att se The Boss live. Högre än så är inte ambitionerna. Jag går tillsammans med hustrun som heller inte är totalbegeistrad av The Boss. Detta dessutom i nybyggda Friends Arena, en själlös hangar som gjord för den arenarock jag oftast undviker. Inte de bästa förutsättningar, men allt eftersom konserter rullade på, fick jag omvärdera min bild av Springsteen. Till att börja med: 18-mannaversionen av The E Street Band fyller faktiskt upp utrymmet förvånansvärt väl. När konserten börjar står vi mitt i en kött- och klädmassa av konsertbesökare och dessa humanoida diffusorer gör att ljudet är gott och väl godkänt. Att bandet vräker på större delen av tiden gör att många finesser går förlorade, men när akustiska instrument kommer fram, eller duetter sjungs, kan man faktiskt uppfatta vad de enskilda insatserna har för betydelse i ljudbilden. Stora HD-skärmar filmar vad som pågår, som en konsert-DVD i realtid. Det är bra. Men det som slår mig mest är att Springsteen med band (för bandet är en helhet där Bruce själv är/framstår som främst bland jämlikar, avdelningsförman snarare än Boss) är så mycket mer än den bredbenta arbetarklassrock i elefantformat som jag så innerligt avskydde ca 1985. Detta har säkert Boss-fans fattat i decennier, men jag behövde uppleva det live för att förstå. The E Street Band är ett slags idealbild av det mångkulturella USA, där män och kvinnor, vita, svarta och latinos, äldre och yngre, tillsammans jobbar med en gemensam vision i sikte: ett bättre liv, en tillvaro med mening, en rättvis chans åt alla, den lilla människans värde i det stora samhället. Vägen dit är lång. Texterna uttrycker ofta bakslagen. Nedlagda fabriker som kringskär tillvaron, meningslösheten som brer ut sig, hur de egna värden man bevakar ter sig mer och mer futtiga i en värld där ett negligerat kollektiv tappat kontroll över sitt eget öde. Kraften framåt ligger i själva musiken. Det mångkulturella E Street Band omfattar trovärdigt både rock, gospel, folk och soul i ett slags profant väckelsemöte, där kollektiv förlösning blir ett steg på vägen mot det gemensamma målet. Springsteen mässar - också trovärdigt - en bit in i konserten att deras uppdrag/mission för kvällen är att få oss att dansa, festa och få oss att gå hem med trötta fötter och stimulerade könsorgan. Visst, men det skulle inte förvåna mig om Bruce & co hellre skulle se att vi alla gick från spelningen uppfyllda av mer livsanda, civilkurage och drivkraft att engagera oss i vår omvärld: fackföreningar, folkrörelser, Amnesty, Human Rights Watch - till och med politiska partier, hur omodernt det än kan kännas i ett land där de dominerande partierna byter agendor med varandra. Det är flera passager som inte siktar mot något mindre än ren transcendens, t.ex. introt till "Spirit in the night", där Springsteen mässar "Can you feel the spiiiiiiriiit???" Att associera till James Brown är faktiskt inte långsökt. Passager som dessa är faktiskt starkare än de låtar som följer. I andra mer allvarsamma låtar har han en statsmannalik air som för att understryka budskapet, som i "My Home Town". Min egen favorit för kvällen är "Shackled and drawn", en stompig arbetssång för arbetslösa (snygg ironisk twist på melodiformen), som avlöpte ungefär så här: Snyggt gospelinslag med sångerskan Cindy Mizelle. Hade gärna hört mer av henne. Just i kväll vill Bruce ge publiken en gåva, och efter att vid sina två tidigare Stockholmskonserter ha spelat både "Darkness on the edge of town"- och "Born to run"-plattorna i sin helhet, är det denna kväll dags för hela "Born in the USA". Jag vet inte om mitt erfarenhetsbagage färgar mig, men jag tycker många av låtarna, inte minst titellåten, låter mindre mäktiga än många av de andra han kör runt omkring detta mittsegment av konserten. Några låtar är bättre än jag minns dem ("Working on the highway", "I'm on fire", "Downbound train", "My home town") medan hitlåtarna fortfarande låter, well, 80-tal. Say no more. Hade hellre hört "The wild, the innocent and the E street shuffle". Tre timmar lång konsert. Springsteen omvärderad, åtminstone som samhällsröst och resande agitator i underhållning - en konsertmästare i ordets bokstavliga bemärkelse. Både Lotta och jag hade i och för sig snarare trötta fötter än stimulerade könsorgan efter konserten, men det var definitivt en händelserik och tänkvärd konsert. Och tänka sig, The E Street Band lyckades faktiskt fylla Friends Arena med liv, lust och musik.