Keith Jarrett (m Jan Garbarek & Charlie Haden + stråkorkester): Arbour Zena (ECM 1975)
Hårt kritiserad av AMG, böjd att hålla med. Tre långa stycken, långsamma, romantiska, snarare klassiska än jazz (vilket inte behöver vara dåligt, men just här blir det pretto). Haden roligare att höra än Jarrett, t. ex. i bas- + orkesterintrot till Solar March. Jarrett lite introvert plinkig. Garbarek jobbigt eterisk redan här. Ibland blir orkestern alltför stor i soundet, blir lite jobbigt. Inte min grej.
Ett inlägg skrivet för MOJO, publicerat (redigerat) i MOJO 163, juni 2007:
Party like it's 1929
”The negro has landed”, guitarist Ron Asheton said self-jokingly on arrival for rehearsals with the Wylde Ratz, him being the only authentic Stooge in this band that played Stooges songs for the Velvet Goldmine movie - prior to the current full Stooges reunion [see interview in MOJO 161]. Yeah, that’s what it is, isn’t it? All these reunions with musicians coming out of the woodwork and bands reforming: it’s the 60’s folk blues revival all over again. Nowadays there are no Bukka Whites or Skip Jameses to rediscover, instead the attempt is to recreate the band magic of days long gone by. Throw in the same guys as 37 years ago and we’ll see what happens. At least we will get a reason to celebrate the old records again, all of us together, and that’s not a bad thing. Hell, there are even present day versions of the Electric Prunes and the Chocolate Watchband. The big difference of course is that the 60’s never really went away, not like the pre-war country blues did. And it’s very hard to live reclusively these days once you’ve made your mark on the music legacy, even if you would like to – Syd Barrett could have told us. Perhaps Vashti Bunyan is the only truly forgotten artist to be rediscovered and celebrated today. And of course the 60’s don’t seem that far away (or indeed otherworldly) as the pre-war rural South must have done in 1963. The 60’s have been in the cultural spotlight all along and some of the participants, like Iggy Pop (or is that Iggy Stooge?), still have the same youthful countercultural mannerisms to them, like time never passed. It’s history, musical and cultural, looking itself in the mirror. Something to think about in this year when the Summer of Love is as far away from 2007 as the Wall Street crash of ’29 was from Woodstock.
Karl Tiderman
Bloggbonus: 1. Bit av låten I Happen to Love You, Electric Prunes 2006
2. Expo 2000 med Chocolate Watchband, 2005 (Ha! Expo 2000 var signatur för mitt program Mind Expanders i Uppsala studentradio 1992-94!)
Denna recension skrevs till SvD men publicerades inte.
BRAZIL CLASSICS 7: WHAT’S HAPPENING IN PERNAMBUCO Genre: Världsmusik Bolag: LUAKA BOP/COOPERATIVEMUSIC Betyg: 5 (av 6)
Rocken är inte död i Recife. Volym 7 i Luaka Bops Brasilien-serie berättar musikalisk nutidshistoria, hur en myriad rockband återgav självkänsla åt en eftersatt region under 80-talet. Platsen var Recife i Pernambuco, musiken kom att kallas Mangue Beat efter träskmarkerna runt staden. Scenen lånade lika mycket från rock och rap som från lokala rytmer som coco och maracatú. Portalfigurer som Chico Science och Fred 04 fick mängder av efterföljare. Scenen lever vidare och skildras här genom pionjärband som Naçâo Zumbi (med Chico Science) och yngre förmågor som Mombojó. Musiken sprakar av positiv och kreativ energi. Det var länge sedan rockmusik var en så genomgripande samhällskraft i vår del av världen.
Musikälskare, musiklyssnare, skivsamlare, musikjournalist, f.d. radioproducent, bok- och fackpressläsare, film- och TV-tittare, öl-, whisky- och bourbondrickare, god-mat-ätare, make och familjefar. F.n. även kulturbyråkrat på Statens musikverk.
