Keith Jarrett (m Jan Garbarek & Charlie Haden + stråkorkester): Arbour Zena (ECM 1975)
Hårt kritiserad av AMG, böjd att hålla med. Tre långa stycken, långsamma, romantiska, snarare klassiska än jazz (vilket inte behöver vara dåligt, men just här blir det pretto).
Haden roligare att höra än Jarrett, t. ex. i bas- + orkesterintrot till Solar March. Jarrett lite introvert plinkig. Garbarek jobbigt eterisk redan här. Ibland blir orkestern alltför stor i soundet, blir lite jobbigt. Inte min grej.
