Stimulerade könsorgan och transcendens för arbetslösa - Bruce Springsteen omvärderad

Se Bruce Springsteen live - moi?! Högst otroligt - fråga vem som helst som känner mig. När Born in the USA släpptes personifierade Springsteen det jag hatade med 80-talet: arenarockformatet, in-your-face-kommersialismen, anthem-refränger, ljudbilden. När man dessutom något tidigare upplevt TV-sändningarna av OS i Los Angeles 1984, mitt under de aggressivt flaggviftande Reagan-åren, var det lätt att reagera med ryggmärgen vid blotta åsynen av plattan Born in the USA. Inte så insiktsfullt, men så var det. Men nu har det gått nästan tre decennier. Obama är president, Springsteen och Pete Seeger sjöng när han svors in (första gången), Springsteen har stöttat Obama hela tiden och har dessutom givit sig själv lite cred i mina ögon genom referenser till Vredens druvor och det folkarv Pete Seeger arbetat med i hela sitt långa liv (fast med vilket resultat kan man ju diskutera). Visst, han är fortfarande en mångmiljonär som utger sig för att vara arbetargrabb, men han för sig åtminstone med mer värdighet nu än förr. An elder statesman of American storytelling in music. Så - 11 maj 2013 - dags för lite rock-allmänbildning. Dags att se The Boss live. Högre än så är inte ambitionerna. Jag går tillsammans med hustrun som heller inte är totalbegeistrad av The Boss. Detta dessutom i nybyggda Friends Arena, en själlös hangar som gjord för den arenarock jag oftast undviker. Inte de bästa förutsättningar, men allt eftersom konserter rullade på, fick jag omvärdera min bild av Springsteen. Till att börja med: 18-mannaversionen av The E Street Band fyller faktiskt upp utrymmet förvånansvärt väl. När konserten börjar står vi mitt i en kött- och klädmassa av konsertbesökare och dessa humanoida diffusorer gör att ljudet är gott och väl godkänt. Att bandet vräker på större delen av tiden gör att många finesser går förlorade, men när akustiska instrument kommer fram, eller duetter sjungs, kan man faktiskt uppfatta vad de enskilda insatserna har för betydelse i ljudbilden. Stora HD-skärmar filmar vad som pågår, som en konsert-DVD i realtid. Det är bra. Men det som slår mig mest är att Springsteen med band (för bandet är en helhet där Bruce själv är/framstår som främst bland jämlikar, avdelningsförman snarare än Boss) är så mycket mer än den bredbenta arbetarklassrock i elefantformat som jag så innerligt avskydde ca 1985. Detta har säkert Boss-fans fattat i decennier, men jag behövde uppleva det live för att förstå. The E Street Band är ett slags idealbild av det mångkulturella USA, där män och kvinnor, vita, svarta och latinos, äldre och yngre, tillsammans jobbar med en gemensam vision i sikte: ett bättre liv, en tillvaro med mening, en rättvis chans åt alla, den lilla människans värde i det stora samhället. Vägen dit är lång. Texterna uttrycker ofta bakslagen. Nedlagda fabriker som kringskär tillvaron, meningslösheten som brer ut sig, hur de egna värden man bevakar ter sig mer och mer futtiga i en värld där ett negligerat kollektiv tappat kontroll över sitt eget öde. Kraften framåt ligger i själva musiken. Det mångkulturella E Street Band omfattar trovärdigt både rock, gospel, folk och soul i ett slags profant väckelsemöte, där kollektiv förlösning blir ett steg på vägen mot det gemensamma målet. Springsteen mässar - också trovärdigt - en bit in i konserten att deras uppdrag/mission för kvällen är att få oss att dansa, festa och få oss att gå hem med trötta fötter och stimulerade könsorgan. Visst, men det skulle inte förvåna mig om Bruce & co hellre skulle se att vi alla gick från spelningen uppfyllda av mer livsanda, civilkurage och drivkraft att engagera oss i vår omvärld: fackföreningar, folkrörelser, Amnesty, Human Rights Watch - till och med politiska partier, hur omodernt det än kan kännas i ett land där de dominerande partierna byter agendor med varandra. Det är flera passager som inte siktar mot något mindre än ren transcendens, t.ex. introt till "Spirit in the night", där Springsteen mässar "Can you feel the spiiiiiiriiit???" Att associera till James Brown är faktiskt inte långsökt. Passager som dessa är faktiskt starkare än de låtar som följer. I andra mer allvarsamma låtar har han en statsmannalik air som för att understryka budskapet, som i "My Home Town". Min egen favorit för kvällen är "Shackled and drawn", en stompig arbetssång för arbetslösa (snygg ironisk twist på melodiformen), som avlöpte ungefär så här: Snyggt gospelinslag med sångerskan Cindy Mizelle. Hade gärna hört mer av henne. Just i kväll vill Bruce ge publiken en gåva, och efter att vid sina två tidigare Stockholmskonserter ha spelat både "Darkness on the edge of town"- och "Born to run"-plattorna i sin helhet, är det denna kväll dags för hela "Born in the USA". Jag vet inte om mitt erfarenhetsbagage färgar mig, men jag tycker många av låtarna, inte minst titellåten, låter mindre mäktiga än många av de andra han kör runt omkring detta mittsegment av konserten. Några låtar är bättre än jag minns dem ("Working on the highway", "I'm on fire", "Downbound train", "My home town") medan hitlåtarna fortfarande låter, well, 80-tal. Say no more. Hade hellre hört "The wild, the innocent and the E street shuffle". Tre timmar lång konsert. Springsteen omvärderad, åtminstone som samhällsröst och resande agitator i underhållning - en konsertmästare i ordets bokstavliga bemärkelse. Både Lotta och jag hade i och för sig snarare trötta fötter än stimulerade könsorgan efter konserten, men det var definitivt en händelserik och tänkvärd konsert. Och tänka sig, The E Street Band lyckades faktiskt fylla Friends Arena med liv, lust och musik.

Måste bara...

... lägga in världens coolaste bild på Magma.



Klicka och titta närmare.
Kobaïah ist di hundinn!

(Från The Wire)

Nygammal recension

Visst ja, här är en om Korrö 2008, publicerad sent i juli. Har glömt att lägga ut den.
OBS att den illustreras med en bild som är från en konsert som jag själv inte bevistade. Jag blev lovad publicering på söndag, medan festivalen fortfarande pågick, men texten kom till slut in på tisdagen! Med en bild jag inte haft nån kontroll över. Så kan det gå.

Nya recensioner

Jag har skrivit ett par recensioner, lägger dem här så de inte försvinner när SvD:s webarkiv rinner förbi.

Denna handlar om plattor med politisk prägel från norska bolaget KKV (Kirkelig Kulturverksted, prod Erik Hillestad).

Denna är en recension av Uppsala gitarrfestival 2008, fredagkvällen (Ana Vidovic, Yamandú Costa Trio).

(Fast i skrivande stund har SvD:s web tappat bort mitt namn, hrmpf!)

Polarpriset polariserar

(foto från svd.se)

Polarpriset till Pink Floyd?! Eftersom Polarpriset så ofta nämns som ett "Nobelpris i musik" kan man, utifrån rent kommersiella aspekter, se det som att ge Nobelpriset i litteratur till Stephen King eller kanske Alistar MacLean.

Precis som med Led Zeppelin för två år sedan känns detta som ett särdeles mossigt och trött val, även om man (om man är på gott humör) kan hålla med DN som anser att Pink Floyd (och Zep) är mer förtjänta av priset än ännu existerande dinosaurier som Rolling Stones eller Eagles. Argumentet är förstås att den nyskapande dimensionen av Floyds/Zeps musik fortfarande känns aktuell, ger återklang, vinner nya lyssnare och har undvikit utnötning genom det faktum att banden inte funnits på så länge.

Är man på sämre humör känns det bara fantasilöst och gubbigt - fast den sista anklagelsen räddar sig Polarpriskommittén ifrån genom att Renée Fleming får den klassiska halvan av priset.
Och som vanligt - i alla fall på popsidan - är det en redan stormrik, etablerad, allmänt erkänd grupp som (så att säga postumt) får en rundlig summa pengar de inte alls behöver. Känslan från tidigare år upprepar sig: Polarprisets folk vill omge sig med legendariska berömdheter, sola sig i glansen av stjärnor som med all sannolikhet inte bryr sig nämnvärt om de får priset eller inte. Dessutom är det alltid helt okontroversiella val: säg den som opponerar sig mot att Pink Floyd, Led Zeppelin, B.B. King, Bruce Springsteen, Elton John m. fl. sammantaget haft en jättebetydelse för popmusikens utveckling och åtminstone stundtals varit banbrytande och nyskapande.

[Parentes: finns det någon undersökning på hur eftertraktat priset är bland rock- och poplegenderna som ännu INTE fått priset? Går Steely Dan, Mick Jagger, Madonna och andra omkring och längtar efter denna utmärkelse, eller är det - som jag misstänker - att de knappt hört talas om priset innan de får reda på att de fått det?]

Bloggsnobbens åsikt är att Polarpriset polariserar de redan rika och glamorösa stjärnorna ännu mer från artister som kvalitativt (men med mindre kommersiell framgång) är minst lika meriterade. Om det i högre grad verkligen modellerats efter Nobelpriset i litteratur skulle Polarprisets betydelse vara en helt annan. Då skulle artister som kämpat länge och konsekvent bli uppmärksammade utanför sin redan etablerade publik. Då skulle artister som BEHÖVER PENGARNA få ett välförtjänt monetärt tillskott och en fjäder i hatten. Då skulle de kvinnliga pristagarna kunna bli fler. Då skulle prisnämnden kunna få lite cred för modiga och oväntade val. Och den stora publiken skulle verkligen kunna upptäcka ny musik på köpet. Men det skulle förstås ställa större krav på prisnämndens och styrelsens fingertoppskänsla att välja rätt, hitta kvalitativa kandidater, våga stå för de val som sannolikt kommer att ifrågasättas mer än vad nu är fallet. Plus att glamourfaktorn förstås skulle minska.

Här är - i all anspråkslöshet - en på-rak-arm-lista över artister som kämpat väl under lång tid (med olika kommersiell framgång) och som Bloggsnobben anser vara mer förtjänta av priset än Pink Floyd:

- Richard Thompson
- Mavis Staples
- Emmylou Harris
- Can
- King Crimson/Robert Fripp
- Kraftwerk
- Magma
- Red Krayola/Mayo Thompson
- Carla Bley
... eller varför inte Roy Harper, som ju faktiskt figurerade i både Led Zep- och Pink Floyd-omgivningarna redan för decennier sedan.

Om prisnämnden skulle följa förslagen ovan skulle det ligga närmare till hands att fjärma sig från Stikkan Anderssons omhuldade popmusik för t. ex. mer experimentell rock och jazz. Om den kommersiella aspekten är viktig - att det skall vara säljmässigt framgångsrik musik som nått ut till folket, snarare än visionärt nyskapande för en mindre publik - kan inte Polarpriset någonsin bli jämförbart med Nobelpriset i litteratur. Likheten stannar vid att det är en stor prissumma som delas ut i Sverige.
Men det har Bloggsnobben inga problem med! I så fall är Elton John och Paul McCartney självklara pristagare och Bob Dylan en mera tveksam dito. Men då skall det vara konsekvens i priset och inget drag av motkultur och rockattityd får förekomma. Då kan Madonna, Kylie Minogue, Shania Twain, Britney Spears och andra (kvinnor) absolut bli kandidater för priset. Plus att en stor mängd visionära men tämligen okända dansmusikproducenter skulle kunna uppmärksammas inom ramen för kommersiell pop. Inte mig emot, faktiskt. Det skulle faktiskt kännas fräschare än dagens vacklande fram och tillbaka över gränsen mellan rock och pop.

När den stunden kommer...

... den stunden är här nu: Kalle Sändare är död - kornev end, kort och gott.
Eric Ericson (Breven till samhället) uttryckte Kalles storhet väl i SvDs pappersutgåva:
- Han var så före sin tid. Mycket av det som görs inom humor är festligt och tokroligt, men Kalle Sändare framstår som sinnessjuk men med en oerhörd finess.

Just det, finessen. Det plus den någorlunda tyglade galenskapen är kärnan i Kalle Sändares storhet - något han delar med liknande artistsjälar (även inom helt andra områden): Lasse O'Månsson, Thorsten Flinck, Bruno K Öijer och Kjell Alinge. Och det är den finessen som gör att de tröttsamma egoisterna i Hassan/Killing-gänget inte är värda att plocka nopporna från Kalle Sändares kalsonger.
Trots att Hassan gjorde busringningen till en nationell angelägenhet gjorde de det mesta fel i sina korta, gapiga samtal utan sympati för den uppringde. Kalle Sändare vågade hålla kvar den han ringde till (eller blev uppringd av). Många samtal blir bättre ju längre de håller på, ju längre galenskapen får ställa till med trassel. Han släppte inte taget, han gick i närkamp ur underläge, utan att någonsin vilja framhäva sig själv på bekostnad av människan i andra ändan. Hassan/Killing-gänget ville bara få folk att garva utan omtanke med medmänniskan. Ur det perspektivet är Hassanringningarna i sina värsta stunder rena vuxenmobbingen.
Dessutom är Kalles samtal från 60- och 70-talen ett nyckelhål in i ett numera svunnet Sverige. Förr eller senare kommer någon hugad person att utgå från hans samtal för någon form av forskning.

SvD listar Kalles skivor här.
Personliga favoriter är Väggen e' klar (1975), Blåser i luren (1979) och Det som katten gör i lådan (1981 - står ej med i diskografin).

Tre poäng och en back med tomglas till Kalle - tack det absurda, tack för allt! Och ni andra: sörj inte för mycket. Idag ÄR det sol!


OBS! Fotot ovan är från Gris- och Skridskoföreningen, go there!

Ner med min egen goda smak!

Kära läsare,
Vad håller på att hända med Bloggsnobben? Bäst som jag sjösätter denna blogg för att orera om kvalitativ musik som "ingen" känner till och som "alla" borde lyssna på, gör jag en tvärvändning och revolterar mot min egen goda smak! Först en tur till Mickes skivor där jag hittade mängder med LP för 10 kr/st - ett utslag av min vinyleufori som berikade samlingen med alster som Pete Townshends "White City" (1985) och Mike Nesmiths "Infinite Rider on the Big Dogma" (1979), plattor utan någon som helst cred i snobbkretsar (trots oväntat snälla recensioner i AMG).
Sedan blev jag under veckan förärad Feber-samlingarna, varav den mest kontroversiella, Jan Gradvalls "Mainstream" (med erkänt ocreddiga radiohits från 70-talet) snurrar flitigt på nya Arcam-spelaren. Så mitt mentala utrymme har nyligen fyllts av Hall & Oates, Leo Sayer, 10cc och The Motors. På CD till på köpet. Lotta fattar inte vad det är med mig.
När denna samling kom 2005 kritiserades musikvalet ibland hårt. Jag beslöt att inte bry mig om den här skiten.
Men nu sitter jag här och kan lätt skärrad identifiera mig med Lawrence av Arabien när han i filmen tvingas konfrontera sin innersta rädsla för sig själv. Han har under sina äventyr dödat två människor och konstaterar lakoniskt: "I enjoyed it!" Jag har lyssnat på Gradvalls Mainstream-samling och tvingas se min egen mörka sida i vitögat. I enjoyed it.

Men frukta icke! Sinnesförvirringen är sannolikt kortvarig. Snart skriver jag om John Zorn, Black Mountain eller Mars Volta och är tillbaka i snobbsvängen.