22 maj 2008

Polarpriset polariserar


(foto från svd.se)

Polarpriset till Pink Floyd?! Eftersom Polarpriset så ofta nämns som ett "Nobelpris i musik" kan man, utifrån rent kommersiella aspekter, se det som att ge Nobelpriset i litteratur till Stephen King eller kanske Alistar MacLean.

Precis som med Led Zeppelin för två år sedan känns detta som ett särdeles mossigt och trött val, även om man (om man är på gott humör) kan hålla med DN som anser att Pink Floyd (och Zep) är mer förtjänta av priset än ännu existerande dinosaurier som Rolling Stones eller Eagles. Argumentet är förstås att den nyskapande dimensionen av Floyds/Zeps musik fortfarande känns aktuell, ger återklang, vinner nya lyssnare och har undvikit utnötning genom det faktum att banden inte funnits på så länge.

Är man på sämre humör känns det bara fantasilöst och gubbigt - fast den sista anklagelsen räddar sig Polarpriskommittén ifrån genom att Renée Fleming får den klassiska halvan av priset.
Och som vanligt - i alla fall på popsidan - är det en redan stormrik, etablerad, allmänt erkänd grupp som (så att säga postumt) får en rundlig summa pengar de inte alls behöver. Känslan från tidigare år upprepar sig: Polarprisets folk vill omge sig med legendariska berömdheter, sola sig i glansen av stjärnor som med all sannolikhet inte bryr sig nämnvärt om de får priset eller inte. Dessutom är det alltid helt okontroversiella val: säg den som opponerar sig mot att Pink Floyd, Led Zeppelin, B.B. King, Bruce Springsteen, Elton John m. fl. sammantaget haft en jättebetydelse för popmusikens utveckling och åtminstone stundtals varit banbrytande och nyskapande.

[Parentes: finns det någon undersökning på hur eftertraktat priset är bland rock- och poplegenderna som ännu INTE fått priset? Går Steely Dan, Mick Jagger, Madonna och andra omkring och längtar efter denna utmärkelse, eller är det - som jag misstänker - att de knappt hört talas om priset innan de får reda på att de fått det?]

Bloggsnobbens åsikt är att Polarpriset polariserar de redan rika och glamorösa stjärnorna ännu mer från artister som kvalitativt (men med mindre kommersiell framgång) är minst lika meriterade. Om det i högre grad verkligen modellerats efter Nobelpriset i litteratur skulle Polarprisets betydelse vara en helt annan. Då skulle artister som kämpat länge och konsekvent bli uppmärksammade utanför sin redan etablerade publik. Då skulle artister som BEHÖVER PENGARNA få ett välförtjänt monetärt tillskott och en fjäder i hatten. Då skulle de kvinnliga pristagarna kunna bli fler. Då skulle prisnämnden kunna få lite cred för modiga och oväntade val. Och den stora publiken skulle verkligen kunna upptäcka ny musik på köpet. Men det skulle förstås ställa större krav på prisnämndens och styrelsens fingertoppskänsla att välja rätt, hitta kvalitativa kandidater, våga stå för de val som sannolikt kommer att ifrågasättas mer än vad nu är fallet. Plus att glamourfaktorn förstås skulle minska.

Här är - i all anspråkslöshet - en på-rak-arm-lista över artister som kämpat väl under lång tid (med olika kommersiell framgång) och som Bloggsnobben anser vara mer förtjänta av priset än Pink Floyd:

- Richard Thompson
- Mavis Staples
- Emmylou Harris
- Can
- King Crimson/Robert Fripp
- Kraftwerk
- Magma
- Red Krayola/Mayo Thompson
- Carla Bley
... eller varför inte Roy Harper, som ju faktiskt figurerade i både Led Zep- och Pink Floyd-omgivningarna redan för decennier sedan.

Om prisnämnden skulle följa förslagen ovan skulle det ligga närmare till hands att fjärma sig från Stikkan Anderssons omhuldade popmusik för t. ex. mer experimentell rock och jazz. Om den kommersiella aspekten är viktig - att det skall vara säljmässigt framgångsrik musik som nått ut till folket, snarare än visionärt nyskapande för en mindre publik - kan inte Polarpriset någonsin bli jämförbart med Nobelpriset i litteratur. Likheten stannar vid att det är en stor prissumma som delas ut i Sverige.
Men det har Bloggsnobben inga problem med! I så fall är Elton John och Paul McCartney självklara pristagare och Bob Dylan en mera tveksam dito. Men då skall det vara konsekvens i priset och inget drag av motkultur och rockattityd får förekomma. Då kan Madonna, Kylie Minogue, Shania Twain, Britney Spears och andra (kvinnor) absolut bli kandidater för priset. Plus att en stor mängd visionära men tämligen okända dansmusikproducenter skulle kunna uppmärksammas inom ramen för kommersiell pop. Inte mig emot, faktiskt. Det skulle faktiskt kännas fräschare än dagens vacklande fram och tillbaka över gränsen mellan rock och pop.

16 maj 2008

När den stunden kommer...



... den stunden är här nu: Kalle Sändare är död - kornev end, kort och gott.
Eric Ericson (Breven till samhället) uttryckte Kalles storhet väl i SvDs pappersutgåva:
- Han var så före sin tid. Mycket av det som görs inom humor är festligt och tokroligt, men Kalle Sändare framstår som sinnessjuk men med en oerhörd finess.

Just det, finessen. Det plus den någorlunda tyglade galenskapen är kärnan i Kalle Sändares storhet - något han delar med liknande artistsjälar (även inom helt andra områden): Lasse O'Månsson, Thorsten Flinck, Bruno K Öijer och Kjell Alinge. Och det är den finessen som gör att de tröttsamma egoisterna i Hassan/Killing-gänget inte är värda att plocka nopporna från Kalle Sändares kalsonger.
Trots att Hassan gjorde busringningen till en nationell angelägenhet gjorde de det mesta fel i sina korta, gapiga samtal utan sympati för den uppringde. Kalle Sändare vågade hålla kvar den han ringde till (eller blev uppringd av). Många samtal blir bättre ju längre de håller på, ju längre galenskapen får ställa till med trassel. Han släppte inte taget, han gick i närkamp ur underläge, utan att någonsin vilja framhäva sig själv på bekostnad av människan i andra ändan. Hassan/Killing-gänget ville bara få folk att garva utan omtanke med medmänniskan. Ur det perspektivet är Hassanringningarna i sina värsta stunder rena vuxenmobbingen.
Dessutom är Kalles samtal från 60- och 70-talen ett nyckelhål in i ett numera svunnet Sverige. Förr eller senare kommer någon hugad person att utgå från hans samtal för någon form av forskning.

SvD listar Kalles skivor här.
Personliga favoriter är Väggen e' klar (1975), Blåser i luren (1979) och Det som katten gör i lådan (1981 - står ej med i diskografin).

Tre poäng och en back med tomglas till Kalle - tack det absurda, tack för allt! Och ni andra: sörj inte för mycket. Idag ÄR det sol!


OBS! Fotot ovan är från Gris- och Skridskoföreningen, go there!