När den stunden kommer...

... den stunden är här nu: Kalle Sändare är död - kornev end, kort och gott.
Eric Ericson (Breven till samhället) uttryckte Kalles storhet väl i SvDs pappersutgåva:
- Han var så före sin tid. Mycket av det som görs inom humor är festligt och tokroligt, men Kalle Sändare framstår som sinnessjuk men med en oerhörd finess.

Just det, finessen. Det plus den någorlunda tyglade galenskapen är kärnan i Kalle Sändares storhet - något han delar med liknande artistsjälar (även inom helt andra områden): Lasse O'Månsson, Thorsten Flinck, Bruno K Öijer och Kjell Alinge. Och det är den finessen som gör att de tröttsamma egoisterna i Hassan/Killing-gänget inte är värda att plocka nopporna från Kalle Sändares kalsonger.
Trots att Hassan gjorde busringningen till en nationell angelägenhet gjorde de det mesta fel i sina korta, gapiga samtal utan sympati för den uppringde. Kalle Sändare vågade hålla kvar den han ringde till (eller blev uppringd av). Många samtal blir bättre ju längre de håller på, ju längre galenskapen får ställa till med trassel. Han släppte inte taget, han gick i närkamp ur underläge, utan att någonsin vilja framhäva sig själv på bekostnad av människan i andra ändan. Hassan/Killing-gänget ville bara få folk att garva utan omtanke med medmänniskan. Ur det perspektivet är Hassanringningarna i sina värsta stunder rena vuxenmobbingen.
Dessutom är Kalles samtal från 60- och 70-talen ett nyckelhål in i ett numera svunnet Sverige. Förr eller senare kommer någon hugad person att utgå från hans samtal för någon form av forskning.

SvD listar Kalles skivor här.
Personliga favoriter är Väggen e' klar (1975), Blåser i luren (1979) och Det som katten gör i lådan (1981 - står ej med i diskografin).

Tre poäng och en back med tomglas till Kalle - tack det absurda, tack för allt! Och ni andra: sörj inte för mycket. Idag ÄR det sol!


OBS! Fotot ovan är från Gris- och Skridskoföreningen, go there!